Elin Löfström

Har suttit framför datornskärmen så många gånger det senaste men har bara sett en vit ruta stirra tillbaka. Men Lotta skällde på mig igår kväll om att jag måste blogga så det är väl bara att ta sig i kragen, tuta och köra. Det är knappast så att det snurrar mindre i huvudet nu än för en månad sedan.

 

För med handen på hjärtat, det går alltid upp och ner oavsett hur viktigt det man funderar över och känner för är. Som för ett litet tag sedan, en otroligt banal grej. Men det går inte att förstå de tankar det sätter igång om man inte är, eller har varit, i den sitsen man är i som au pair. Det var nämligen så att min värdpappa fyllde år för inte allt för längesedan. Framåt eftermiddagen hörde jag lite prat om att det skulle bli födelsedagsmiddag ute trots att han fyllde år mitt i veckan.

 

Och det är här skon klämmer som au pair. Den balansgången som jag har pratat om förut; är man anställd eller är man en familjemedlem? Det är en enorm gråzon och det är en sådan gåta som man aldrig kommer att kunna svara på.

 

Jag var med och åt pizza, oroa er inte. Det är bara det att allt detta är så svårt att förklara alla känslor kring en sådan har händelse för en utomstående. Att det är i skrift hjälper inte precis heller, det gör det hela så lätt att misstolka.

 

Men poängen är nog ändå det att man som au pair aldrig vet vad man skall förvänta sig i en sådan här situation. Det går aldrig att på förhand veta om man är medbjuden eller inte. Visst, nu har jag alltid fått vara med på kalas, högtider osv. Men det betyder nödvändigtvis inte att det har känts självklart en vecka innan att min värdmamma kommer att fråga om jag kan och vill vara med när de har fyllt år/det har varit jul/mors dag och allt annat i samma kategori.