Min sista dag

Jesus, herrejävlar. Jag är klar som au pair. Finito. Nothing left. Jag har jobbat min sista dag.
 
Det knäppa är ju att jag verkligen inte kan få in det i huvudet. Oberoende av hur många gånger jag eller andra har påpekat det så kan jag inte fårstå att jag är klar med den här delen av mitt liv. Jag tror liksom att jag kommer att vakna upp som vanligt imorgon och göra mig redo för en dag med barnen. 
 
Inte det att jag skall sätta mig på ett plan och flyga iväg. Inte det att jag vid denna tiden imorgon kommer att befinna mig i Los Angeles. Inte det att jag har två galet roliga veckor framför mig. 
 
Barnen var i alla fall väldigt snälla idag, inga bråk. Vi var och bowlade på förmiddagen som en sista roliga grej, var och köpte froyo på eftermiddagen. Gulligaste tjejen var lite lurig imorse, jag fick varken röra mig kring datorn eller i hennes rum. Kring lunchtid kom hon ner med världen bästa avskedspresent, en scrapbook! Hade det inte varit för alla bilder på barnen i den hade jag visat den för er, men ååååååh vad söt den var. Den ligger redan högst upp på högen av saker som skall med hem till Sverige!
 
Shit, mitt liv som au pair är över.
 

Saying goodbye

 
Det har vart mycket nu det senaste, allt från kompisar till värdfamilj. Många personer jag har lärt känna här i USA har jag förmodligen träffat för sista gången. Jag och Elin träffade Camilla på Silver diner förra veckan och jag åt middag med The Bro Pairs i söndags. Moa och jag åt middag igår även om vi i princip redan har bestämt att vi ska ses någon av de dagarna jag är tillbaka innan jag flyger hem till Sverige. Det är en sådan otroligt konstig känsla att veta om att man kanske aldrig mer kommer att träffa personer man har kommit nära här. Visst, det finns allt ett par personer jag både vill och tror att jag kommer att stöta på inom en inte alltför avlägsen framtid. Men ändå, jäkligt konstig känsla.
 
Jag var ute och åt med min värdfamilj i lördags som ett officiellt hejdå, även om vi såklart kommer att ses fram tills dess att det faktiskt är dags för mig att åka! Men det var så skönt att få den stunden, något annat än en vanlig middag på en vardag. De var nyfikna på vad jag skall hitta på inom en snar och avlägsen framtid, jag frågade om deras kommande Parisresa. Sådant vi egentligen brukar småprata om, men det var ändå något med stundens allvar som gav någon konstig, nästa tryckt stämning men ändå inte. 
 
De var supergulliga och gav mig ett halsband som det verkligen fanns en tanke och förklaring bakom och väl hemma gav jag de även lite som opyssliga jag hade pysslat ihop. Ser jag tillbaka på året har jag varit jättedålig på att ta bilder på vardagslivet, men det fanns några guldkorn på barnen. Lite klippa och klistra senare så hade jag lyckats skapa en miniscrapbook som förhoppningsvis är en kul minnesgrej för de att titta tillbaka på senare!