Kan man kalla det en fråga?

Detta trillade in efter mitt så kallade 'sjumånadersinlägg' och jag insåg att jag, även för mig själv, behöver förtydliga lite. Såhär i efterhand kan jag känna att jag pressade fram inlägget lite, ordbajsande för ordbajsandets skull. (Förbered er på ett monsterinlägg!)
 
Q: Du behöver ju inte förlänga ett helt år. Tänk på att livet i Sverige inte kommer gå någonstans! :)
 
A: Om, ooooom, jag skulle få för mig att förlänga så skulle det i så fall bli 9 månader! Det känns rätt logiskt eftersom jag då hade kommit hem lagom till sommaren och det då skulle bli enklare med att skaffa jobb.
 
Sedan är det liksom det att det alltid har varit självklart för mig att det har gällt ett år, inte mer. Det är som om att jag från start redan kunde se ljuset i tunneln på något sätt. Det finns t.ex. några bekanta i min omgivning hemma som var iväg som au pairer strax innan mig och de förlängde inte. Visst, dem är inte jag och jag är inte dem. Men, faktum kvarstår. De var på något sätt en anledning till at jag åkte iväg. Hela au pairandet blev något mer än ett främmande begrepp när de åkte iväg, det blev konkret även för mig. det blev ett mål jag kunde sträva efter.
 
Jag har haft väldigt många förlängningsdiskussioner med en kompis som starkt övervägde det, men som nu har bestämt sig för att åka hem när året är slut. Jag har i dessa situationer kunnat vara den ”rationella” av oss, den som väger fördelar och nackdelar och som kan ha en mer objektiv syn. När jag tar ett steg tillbaka och reflekterar över detta är det som om jag har projicerat mitt undermedvetna på de ord jag har valt att säga. Som om att den delen av mig tycker att ett år är nog, sedan är det dags att åka hem.
 
Men ja, det finns en del av mig som har växt det allra senaste. Den delen som vill förlänga. Den delen som vill uppleva mer, den delen som vill bo i en annan familj med en annan kultur i en annan del av landet. Den delen som inte tycker att ett år är nog.
 
Jag undrar liksom om jag kommer att känna mig klar om fem månader eller om det bara har gett mig mersmak. För just här, just nu så känner jag mig långt ifrån klar. Jobbet känner mig klar med sedan länge, men inte allt runt omkring. Inte det att ständigt upptäcka nya saker. Inte det att man har lyxen att kunna backpacka runt jorden och känna folk på varje kontinent. Inte den lärdomen man får varje dag genom att bo i ett land som inte är sitt hemland. Jag upplever kulturkrockar jämt och ständigt och de gör att man får en helt annan förståelse för världen som inte ens 100 charterresor skulle kunna ge.
 
Men samtidigt finns det så många krafter som drar mig hem. Hem till ett land där, vi i alla fall på pappret, får lika grundutbildning oavsett ekonomi. Hem till ett land där allt känn tryggt, där jag har mitt personliga skyddsnät och det sociala skyddsnätet.
 
Just nu vet jag vad jag vill göra med mitt liv hemma i Sverige. Jag har en plan över vad jag vill plugga och var jag vill plugga. Visst, det är alltid en fråga om att komma in men ni förstår poängen. Lika mycket som jag har ett liv som jag skulle vilja fortsätta i USA så vill jag pröva mina vingar hemma också. Sen är det ju den lilla detaljen att jag har börjat boka delar av resemånaden . . . .
 

Kommentarer:

1 Annika:

Visst finns det säkert en viss lockelse för alla som är Au Pair i att förlänga och kanske uppleva en annan del av USA men världen därute finns kvar, att resa och att upptäcka på olika sätt, även när det här Au Pair-året är slut.

2 Veronika:

det ska bli spännande att se hur du löser ditt dilemma :)

Kommentera här: