Elin Löfström

Jag tror aldrig att jag har känt en sådan glädje som när jag kollade twitter när jag vaknade imorse. "Skolorna är öppna som vanligt". Glädjerus! Missförstå mig rätt, jag tycker om mina värdbarn. Men alla au pairer känner då och då att "enough is enough", nu är det nog. Man kan inte spendera hur mycket tid som helst med barnen utan att känna det. Det spelar ingen roll om barnen är väluppfostrade och snälla eller inte, det är inte det som är grejen. Det är en sorts psykisk påfrestning att vara ansvarig för två små liv så länge. Sedan så ingår det liksom mer i arbetsbeskrivningen än att endast hålla barnen vid liv.

 

De ska underhållas, inte bli uttråkade. (Sen har vi ju det lilla problemet att jag blir uttråkad av det som de tycker är roligt, men det är en annan femma). Och det är svårt att underhålla en 9-årig tjej och en 11-årig kille samtidigt. De har helt olika intressen. Det de har gemensamt är väl att de gillar tv-serien "Fairly odd parents". Men då har vi ju bara det lilla problemet att man inte kan sätta barnen framför tvn i 8 timmar, så fungerar det inte riktigt. 

 

En sak är då säker i alla fall. Om jag blir lärare så är det bannemej gymnasiet som gäller. Okej, två saker kom jag på nu. Det är så sant att au pair livet är det bästa preventivmedlet. Man blir lite smått avskräckt ibland.