Elin Löfström

Det har väl varit ett par "sånna där" dagar. Behovet av att bara få ur allt har varit stort och det är så underbart att ha vänner här som vet exakt vad man pratar om. Det går egentligen inte att prata med andra, utomstående, människor om det situationen vi au pairer är i. Visst, det går att ge råd och komma med kloka tankar men det är helt omöjligt att faktiskt fullt ut kunna förstå hur påfrestande vissa situationer kan vara. Ha, jag och Elin har åkt och satt oss vid parken Gravelly Point som ligger alldeles intill Reagan Airport två kvällar inom loppet av tre dagar. Så otroligt välbehövligt att bara få spy lite galla.

 

Det låter som om jag har värre än vad jag har det. Tro mig, jag mår bra och jag försöker njuta av den sista tiden jag har kvar. Men just eftersom jag har så kort tid kvar tror jag att det påverkar hur jag ser på saker och ting. Precis som med allt som är tidsbegränsat så beter man sig och tänker annorlunda i slutet jämfört med början. Jag är medveten om hur lite tid jag har kvar och jag orkar väl helt enkelt inte lägga in den där sista växeln. I mitt huvud är jag redan någonstans mitt ute i öknen i Nevada och på Waikiki beach. I mina tankar är jag redan hemma och stressar inför att skolan skall börja.

 

Som min värdmamma sa till värdtjejen vid lunch tidigare idag "XX, can you believe Elin's only got two weeks left?"