Hur kan ett halvår gå så fort?

Det var då ett jävla sätt att fira ett halvår i USA på. Mansförkylning. Huvudet, tröttheten, musklerna och näsa. Ni vet vad jag pratar om; man är sådär gött allmänt hängig. 
 
Annars är väl förkylningen stundtals en rätt bra metafor för livet som au pair just nu. Det är lite blaha blaha om jag ska vara helt ärlig. I och med att jag har skapat mig en vardag här är allt inte nytt spännande längre, jag är inte särskilt sugen på att åka in till DC och se monumenten om och om igen. Jag kan inte gå runt på Tyson's hur många gånger som helst. Jag sitter inte och längtar efter nästa tur till Starbucks. Allt det som i början var annorlunda och som man ville upptäcka, det är nu helt normalt och det har därmed tappat sin magi. Precis som man kunde bli trött på livet hemma (samma stad, samma jobb, samma pass på gymmet, samma lektioner osv.) så blir man, hör och häpna, trött på livet här i USA också.
 
Missförstå mig rätt, det är inte så att jag sitter och gråter floder över mitt liv här varje dag. Lika mycket som jag tycker mig ha tråkigt så har jag också kul. Det finns fortfarande saker att se och upptäcka och jag har underbara vänner att göra det med. Jag ser fram emot resan till västkusten och Hawaii i slutet av mitt år med Kaari och Elin. Jag är ivrig för att få sätta mig på bussen emot Niagara Fallen tillsammans med Emma och Rachel i juni. Jag längtar till 4th of July. Jag tycker att det ska bli skitkul att få ser körsbärsblommorna runtomkring "the Tidal Basin" i DC framåt vårkanten. Jag älskar att gå på bio på Courthouse, det är fotöljer från himmelriket. Jag tycker att det är så mysigt att bara strosa runt i Georgetown. Jag kan inte få nog utav det faktum att det finns folk här som tror att jag är amerikan. Det finns så mycket saker att se fram emot under det kommande halvåret, små och stora saker i vardagen, som alla gånger väger upp det faktum att det är lite vardagstristess ibland.
 
Samtidigt ser jag på något sätt fram emot att året ska ta slut nu också, i och med att jag från och med nu kommer att vara närmare slutet än början. Hemresan kommer bara att krypa närmare och även om jag inser att det kommer att vara lika jobbigt att lämna USA som det var att lämna Sverige så känns det skönt också. Det har väl lite att göra med det jag har nämnt i de tidigare paragraferna, jag har börjat tröttna lite. Å andra sidan vill jag bara stanna och aldrig åka tillbaka, leva loppan här liksom. Plocka upp hela livet i Sverige och sätta ner det här på andra sidan Atlanten. Jag vill både ha kakan kvar och äta den.
 
 
 
 
Herregud, jag kommer ihåg känslan jag hade under hela resan hit som om det var igår. Hur vi landade på Keflavik och inte ens fick gå ignom passkontrollen för att vi var så tidiga, hur vi spelade skitgubbe för att få tiden att gå och hur vi tillslut kom på planet mot JFK. Hur alla i princip bara sprang runt som yra höns på Traning School, den stämningen alltså. För sex månader sedan var allt bara skräckblandad förtjusning.

Kommentera här: