Elin Löfström

Jag vaknade upp till en liten 9 månaderspresent imorse, så kul! Inte lika kul som om att kompisarna på skype igår drog paralleller mellan vad nio månader vanligen står för, men vi närmade oss trots allt 3 timmar på skype så där har vi väl förklaringen. Det var väl visserligen inte helt relevant nu egentligen, utan det att jag nu har fått lite flyginfo från Cultural Care!

 

Känner mig som prinsessan Madeleine när hon och Chris skulle spela in förlovningsvideon, om Chris istället var Kaari. "Idag är jag och Kaari mycket glada över att kunna berätta att vi kommer hem den 27 augusti." Vi hade lite tur eftersom Cultural Care kunde boka första flygningen för oss ihop, och att vi sedan efter en mellanlandning ger oss iväg mot våra respektive slutdestinationer. Så frammåt eftermiddagen den 27 augusti sätter jag mina fötter på svensk mark igen efter över ett år utomlands!

 

Just nu ser jag egentligen bara fram till detta, eller tja, det är väl en viss skräckblandad förtjusning med det hela. Det ska bli så underbart härligt att få träffa alla hemma igen, samtidigt som jag är medveten om att klockan tickar som en bomb när det gäller de människorna jag har träffat här. Det ska bli superskönt att komma hem till mellanmjölkslandet, samtidigt som USA har så mycket att erbjuda. Det ska bli så kul att få kasta sig in i nya äventyr, samtidigt som ovissheten jag lever med tär på en då och då. 

 

Men rent generellt sett har jag kommit in i ett visst lugn. Jag längtar hem, på rätt sätt. Jag känner mig liksom färdig med USA även om jag är medveten om att det kommer att bli extremt tufft att lämna landet där i slutet av augusti. Jag tror att rätt många av mina kompisar som kom i samma veva som mig känner ungefär samma sak, att det kom en viss tidpunkt då man har fått uppleva saker samtidigt som man tröttnar på vardagen som gör oss redo att åka hem. Eller, åtminstone börja bearbeta det faktum att slutet kryper sig närmare.