These places and these faces are getting old

 
I'm not running from.
No, I think you got me all wrong.
I don't regret this life I chose for me.
But these places and these faces are getting old,
So I'm going home.
 
Daughtry. Spot on.
 
Det har varit så oändligt många tankar i mitt huvud det senaste. Jag skrev ett liknande inlägg för ett tag sedan och jag tror ännu inte att jag till 100 procent har fått rätsida på mina tankar. Jag tror inte att jag någonsin kommer att få det egentligen. Men, jag har ändå tagit ett beslut.
 
Jag kommer hem i augusti.
 
Det finns dock, som förmodligen är ganska uppenbart i och med hur duktig jag har varit med min obeslutsamhet, mycket som gör att jag skulle vilja stanna kvar lite längre i USA. Jag känner mig inte ens i närheten på klar. Jag vill fortsätta att upptäcka världen och stöta på nya kulturer. Jag vill kunna fortsätta ställa mig framför spegeln varje dag och se hur jag har växt ytterligare någon centimeter. Jag vill fortsätta skaffa vänner från världens alla hörn och stöta på kulturkrockar dagligen. På något sätt gör allt det här att jag åtminstonde inbillar mig själv att jag förstår mig på världen lite bättre. Det är som om jag kan låtsas att jag vid varje kulturkrock, med varje utmaning och i varje ögonblick kommer ett steg närmare att inse meningen med livet. 
 
Hur kan jag då välja att inte förlänga min au pair-tid och stanna kvar i USA ytterligare ett par månader?
 
Mycket är det väl den "mognare" delen av mig, den logiska, som har lobbat för att jag skall åka hem efter det att mina 12 månader är över. Jag känner mig motiverad till att börja plugga, jag vill verkligen sätta mig vid skolbänken igen. Få en struktur på mitt liv som inte går att få här. Jag saknar vänner och familj som jag inte har träffat på över 8 månader utöver en datorskärm. Jag vill grilla och sitta inne i förtältet uppe på Daftö till när natt blir morgon med de som har känt mig sedan barnsben. Jag saknar det livet jag hade hemma även om jag älskar det livet jag har byggt upp här.
 
Om inte annat känns det som om att det är dags att ta sig an en ny utmaning, vad den än skulle innebära. Vid det här laget har jag, stundtals, blivit väldigt less på att vara en typ av inneboende. Den här balansen med att ständigt pendla mellan anställd och något mer utöver det är påfrestande; beroende på situationen har jag olika roller att spela. Och att 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan vara en förebild för två små barn är jobbigt. Eftersom man bor på sin arbetsplats kan man aldrig riktigt stänga av och bara vara. 
 
Jag har tänkt länge på det beslutet jag har tagit och även om det är svårt att läsa av min magkänsla i och med allt som snurrar runt i huvudet så upplever jag ändå något sorts lugn. Det känns bra, samtidigt som det känns dåligt. Jag vet att jag kommer att sakna USA med allt som har skett och allt som hade kunnat ske, men det är okej. Jag hade saknat USA även om jag kommer hem efter ytterligare 6, 9 eller 12 månader. 
 
Nu kan jag också få avsluta på topp. Jag har trots allt bara 4 månader kvar och det är rätt stor skillnad mot det året jag skulle vara kvar annars. Det går alltid att hitta någon energi för att kämpa i de dryga 100 dagarna jag har kvar att jobba men att motivera sig till denna tjänsten i ett år till, det hade varit en enorm utmaning. Nu ser jag slutet och jag kan kämpa ända in i kaklet. Sedan får jag avsluta året på bästa möjliga sätt, med några underbara vänner på platser jag hittills bara har kunnat drömma om. Jag kommer att komma hem brundbränd och med skinn på näsan.
 
Visst, det är möjligt att detta skulle kunna vara den enklaste vägen att vandra. Men jag tror inte att det nödvändigtvis behöver vara så. Just nu ligger min framtid i ett mörkt dunkel. Jag vet inte vad som kommer att ske när jag kommer hem i augusti. Jag har planer som är beroende av så mycket annat, ingenting är fastspikat. Det är inte riktigt bara att tuta och köra.
 
Men så får det helt enkelt vara nu.
 

Kommentera här: