Om sanningen ska fram
Nej, det är ingen cover på Eric Amarillos sommarplåga som är på gång. Även om dagen var ungefär lika irriterande och inte rolig som det låten var efter alla de veckorna på radion.
Det är inte lätt att vara au pair alla gånger.
Idag var det en sådan dag som bara var "ugh, fy och blä". Just nu hade jag kunnat ge vad som helst för att sitta hemma i soffan med alla mina vänner inför filmen "Sleepover" efter en omgång pestopasta eller kyckling och klyftpotatis. Att bara få snacka och ta igen allt man har missat under den tiden vi har varit isär. Att få ge upp den hoodien till kompisen eftersom hon tycker den ser så skön ut, föra innan en utgång, småkivas om vilken film man ska se, tissla och tassla om vad man ska köpa till tjejen som precis fyllt år. Allt det saknar jag så otroligt mycket just nu.
Jag vet inte om det bara är i stundens hetta eller om det här faktiskt var värsta dagen hittills med barnen. De gjorde verkligen allt för att gå varandra på nerverna, började skrika och gråta, vägrade att lyssna på mig, testade varenda liten gräns.
Jag känner mig fullkompligt psykiskt utpumpad nu. I efterhand blir jag bara ännu mer trött på barnen än var jag var där och då. De kunde verkligen inte sluta bråka och kivas, det var i princip en ständig fight i tre timmar. Och visst, de är barn, men att de inte fattar att man bara ska hålla truten och se glad ut trots att det inte känns som den rätta instinkten ibland.
Bland annat så bad jag dem att stänga av tv:n (Fairly odd parents rullade sluttexterna) och hjälpa till att duka bordet (vilket de ska göra dagligen). Killen stänger av, reser sig upp och börjar plocka fram besticken. Men tjejen sitter kvar på golvet inne i vardagsrummet och gallskriker och gråter. Jag står mitt i maten och vill gärna slippa överkokt pasta så jag kan ju inte bara släppa allt och springa iväg hur som helst, men hon vägrar berätta vad det är. Hon börjar jaga efter killen, och i efterhand så får jag höra att hon bet honom. Killen springer upp till sitt rum när hon (i och för sig "frivilligt") släppt taget. Det var väl som om en knapp slogs om hos båda, men fastnade i mitten för tjejen grät och vägrade släppa taget om mig. De hade ju inte precis bara stängt av sådär med tanke på vilket jäkla gnabb det hade varit. Hon börjar lugna ner sig och berättar. Det hela började alltså med att hon hade tyckt att han hade stängt av programmet för tidigt.
Hör ni hur fånigt det låter? Hon tyckte att han stängde av för tidigt och det kulminerade i att hon bet honom.
Jag tror i och för sig att det inte var så farligt (hon har bitit honom någon gång tidigare och då var det hårt), men poängen med mitt svammel är att de, rent ut sagt, var ganska så förjävliga idag.
Jag vet inte hur mycket som faktiskt upplevs som sammanhängande och vettigt i den här texten, men det är inte så att jag har varit naiv inför hur det faktiskt är att ha ansvar för barn. Jag har lett ett handbollslag, varit barnvakt för mina yngre kusiner och varit aktivitetsledare på en camping där genomsnittsåldern låg på kanske en 4 år och majoriteten pratade norska och därmed knappt förstod vad man sa. Jag vet att barn är jobbiga ibland, att de testar gränser och gör helt orimliga saker. Men hallå eller, barn springer inte alltid runt med glorior på huvudet så det som kan uppfattas som gnäll från min sida var helt enkelt en riktigt påfrestande eftermiddag.
Livet är inte en dans på rosor. Men vad jag hade gett för att få dansa på rosor idag istället för det jag faktiskt fick utstå under största delen av eftermiddagen.
Nä, over and out.
Låter som en riktigt tuff dag! Hoppas det blir bättre! :) va säger föräldrarna om det?
Men har alltid sagt att barn är jobbiga haha, no kids for me xD