Sjumilakliv
Tidsinställt inlägg.
Eller, more like SjuHUNDRAmilakliv. Det kommer i alla fall närmare den sanning om den resa jag just nu håller på att göra.
Om allt är som det ska (håller tummarna) så sitter jag just nu på Keflavik Airport med ett gäng au pairer från olika delar av Sverige. Troligen pratar vi om allt som kan komma tänkas röra au pair livet som vi alla är på väg att påbörja.
Troligen är mina känslor otroligt blandade. De senaste dagarna har varit ett virrvarr av olika känslostämningar. Jag har varit glad, förväntasfull, ledsen, otåligt och allt där inemellan. På ett sätt vill jag bara att det här äventyret ska börja, och på ett sätt vill jag redan att det ska vara över. För det finns liksom två sidor på samma mynt. Det här kommer att vara en once in a lifetime experience, samtidigt som året är just ett år som inte spenderas i Sverige med all den trygghet det innebär.
Jag kommer att sakna så mycket samtidigt som USA kommer att locka. Vänskaper hemma ska underhållas, samtidigt som nya vänskapsband kommer att knytas på andra sidan Atlanten. Jag kommer att missa många saker hemma, samtidigt som jag kommer att få uppleva saker i USA som jag aldrig hade fått uppleva hemma.
Vad jag vill säga med det här är att jag kommer att vara kluven i ett år. Det är trots allt ett år som inte kommer att spenderas med samma gamla rutiner och utan samma säkerhet.
